Jag satt själv och funderade på hur aktiva vi är som familj? På vilket sätt påverkar jag och Magnus barnen med vår syn på vad som är viktigt? När jag fick mitt första barn Olivia för 11 år sedan så spelade Magnus elitinnebandy utöver heltidsjobbet – jag var ganska ensam och jag ville inte sitta hemma själv så jag gick ofta till öppna förskolan. Det var för min skull. Därutöver på vår enda lediga dag ihop lördagar gick vi på babysim. Jag är vattenmänniska med Magnus frös i det 33 gradiga vattnet *ler*
När nästa barn kom så bestämde vi att vi skulle fortsätta simma men på familjesim tillsammans istället för kurser, vilket vi också gjorde. Vi var ofta ute i skogen och använde oss av vårt närområde. Någonstans här slutade Magnus spela innebandy efter en skadesäsong och vi festade på att inte göra mycket alls och bara vara tillsammans jämt – vi hade inte riktigt haft så innan.
Ganska snart började folk fråga vilka aktiviteter barnen gick på. INGA just då – vi såg inte våra aktiva liv som om det räknades eftersom det var just aktiviteter gällde. Olivia och Astrid började på balett, kör och engelska. Inrutade tider att passa och med skiftande kvalité på kurserna och ork hos oss.
Vi började fundera efter ett tag för det skulle vara simskola, tennisskola, skridskoskola osv dessutom. Vad hände med mamma/pappa/syskon/faromorföräldrar som lär? Måste man gå i skidskoskola för att läsa sig åka skridskor?
Missförstå mig inte nu – skidskolor o simskolor – jag tycker allt är bra – men måste man ALLTID gå en kurs innan eller finns det saker man kan lära barnen själva eller låta dem lära sig själva? I annat fall efterlyser jag ”lärasigcyklakurser” – DET om något skulle jag gärna leja bort.
Aktiviteter i all ära – jag tycker de är bra – men vi alla – även barnen – ska alltid ha så mycket på G som är enligt schema! När refelekterar vi och bearbetar för utvecklingens skull om vi inte har tid över?
Vi i våran familj har resonerat som så att vi besöker alla testdagar som barnen tycker låter spännande – så de får prova på massor med saker. Vi åker själva iväg och provar på sporter allihopa – tids nog ville de inte göra saker med oss längre på det här sättet men då har vi visat dem massor med olika saker + visat dem hur man kan ha skoj som familj. Sen har de ändå sina saker de fastnat för som Astrid med dans 5 h/v (juniordansarutbildningen – Balettakademien) och även om de inte har någon aktivitet – som Tom 6 år just nu – så har de en aktiv fritid för vi gör massor med kul ihop.
Dessutom måste en aktiv fritid inte handla om sporter – det kan lika gärna vara leka burken i skogen eller kull i parken osv. Jag tror vi har kommit bort från det lilla för att så mycket ska vara organiserat så det lilla faller bort och försvinner.
Kanske är det ett storstadsfenomen så berätta gärna hur ni därute upplever det! Är det lika stor press på aktiviteter för stora som små som aktiv fritid eller räknas det man hittar på själv?
Jag hoppas och tror att jag och Magnus påverkar barnen på så sätt att de ser vikten av en aktiv fritid i ett samhälle som rusar fram snabbare och snabbare. Jag hoppas vi lär dem att se hur fantastisk naturen är, hur den stärker oss både själsligt och kroppsligt, och visar barnen att det är viktigt att röra på sig men framför allt hur kul det är och hur mycket roligare det är att göra saker tillsammans hela familjen.
Läs mer här.
Bilder: Privata
9 kommentarer
Comments feed for this article
januari 23, 2008 den 3:00 e m
Ylva
Intressant & tänkvärt! Det blir nog lätt så att man gör en massa grejjer & glömmer att fundera på varför. Min dotter är för liten för planerade aktiviteter (bara 2½ år) så vi satsar också på en aktiv fritid med mycket vistelse i naturen. Men visst har jag funderat på om hon ska anmälas till dans / suzuki-fiol / etc till hösten när hon blir tre
Håller med om att man ska inte glömma den kunskap man själv & andra närstående familjemedlemmar kan förmedla!
januari 23, 2008 den 3:14 e m
binks2
Jag tror vi gör det mesta för att vi vill ge våra barn det bästa och alla tänkbara möjligheter. Bara att vi glömmer sådant som också är superviktigt. Om man frågar barnen minns de oftast det familjen gjort tillsammans framför lektioner inom olika genrer.
Jag tror samtidigt att det är viktigt att ha kul aktiviteter men den hets som ibland råder blir jag lite skraj för. Att ha 6-7 aktiviteter i 10 års åldern är inte ovanlígt. Jag kan även tro att barnen tycker det är hemskt kul men när vilar dom? Bearbetar alla intryck? När UMGÅS familjen, slappar ihop? Gör något spontant?
Vart tar all kreativitet vägen i den organiserade tillvaron?
januari 23, 2008 den 5:22 e m
minks
Det känns som huvudet på spiken. Samhället runt omkring oss går bara fortare och fortare, när ska barnen hinna vila knopp o kropp med en mängd aktiviteter varje vecka.
Dessutom undrar jag vad föräldrarna gör om barnen har 6-7 aktiviteter i veckan? Vem har tiden att skjutsa runt till så många olika lokaler? Fler barn? Egen träning? Föräldramöten (inte bara dagis och skola utan också alla olika sport! I know….) Och framför allt arbete? Men att inte få ihop vardagslogisitiken är ju en annan blogg, men ändå.
Lagom är nästan alltid bäst, och jag anser också att prioritera familjen, att umgås, känns som det viktigaste, och det får vi inte glömma bort i all ”hets” att göra allt och kunna allt.
//M
januari 23, 2008 den 6:35 e m
Mamma P
Jag håller verkligen med! Ibland känns det som att det är aktiviteter ”bara för att” istället för att det ska vara för barnens skull. Vet en familj med många barn och där har varje barn flertalet olika aktiviteter och hela familjen verkar helt sönderstressad, inklusive barnen. Barn kan hitta på rätt bra aktiviteter utan att det är uppstyrt.
Tips för att lära barnet cykla: skaffa springcykel och barnet kan på något magiskt sätt cykla av sig självt sedan!
Charlie har gått på sin älskade simskola fast nu har vi uppehåll och tänkte försöka gå och bada själva regelbundet, men vi kommer inte iväg på samma sätt om vi inte har kurs, tyvärr för egentligen känns det vettigare att göra något tillsammans istället för att splittras. Nu går vi på lekgympa (jag + bägge barnen) en gång i veckan, men det är allt.
januari 23, 2008 den 9:00 e m
Linda
Exakt så tänker vi också, fast vi är dåliga på det mer aktiva friluftslivet då.
Saknar skogspromenader och korvgrillning, det blir ett löfte fån mig att vi ska göra mer åsnt i år.
Men vi har låtit Oscars intressen och val styra aktiviteterna efter skoltid, han har fått välja och testa själv. Jag tycker att det räcker mer än väl med handbollen och fiolspel för hans del. Och liten syster Saga är ganska bra på att aktivera sig själv ;o)
Dvs hon är en högst uppfinningsrik liten dam och får på så sätt övriga familjen att aktivera sig….
januari 24, 2008 den 5:11 e m
Granit (Hon med C)
Jag tycker det är dubbelt dethär!
Å ena sidan ser jag föreningsliv som en investering i framtiden där sport, föreningsliv och aktiviteter blir en naturlig del av livet och något man lärt sig från början. Sport i grupp där även gemenskap utgör en viktig bit är något jag hoppas att ungarna hellre ägnar sig åt än att hitta på annat dumt eller inte aktivera sig alls som tonåringar när jag som förälder utgör allt mindre lockande sällskap.
Å andra sidan stressar både barn och vuxna för mycket. Läste t ex en spännande artikel i GP (GöteborgsPosten) härom dagen om hur föräldrar stressar sönder sig pga barns alla aktiviteter. Om det bara vore att skjutsa samt lyssna på instrumentläxor utöver skolans vanliga läxor så hade det väl kanske varit lungt, men det stannar sällan vid det. I sportklubbar säljs det lotter och kakor, innan jul ska man hjälpa till att sälja julgranar. Det är konserter, basarer och loppmarknader, både i barnens olika sportföreningar samt i skolan. Många föräldrar är också rädda för att deras barn hamnar i ett utanförskap om de inte är med i några stycken aktiviteter och om man inte ställer upp i diverse jippon.
Jag tror på lagom och att våga säga nej! Både till barns önskemål om många aktiviteter och vad gäller idiell verksamhet åt förening och skola. Det betyder för den skull inte att man inte finns där för sina barn.
januari 24, 2008 den 8:51 e m
Anki
Lästips http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=396245&ref=nb
GP hade precis en artikel om hur kraven från skola, barnomsorg och fritidsaktiviteter skapar stress och dåligt samvete.
januari 25, 2008 den 7:12 f m
binks2
Granit: exakt – för jag vill gärna att mina har ett intresse som håller dem från andra saker i framtiden + att lagsporter är mycket lärorikt men måttfullhet samtidigt som det ska finnas möjligheter att prova på – hur vet man annars vad man ska satsa på?! Så det är ett dilemma!
Anki: Läste och oj så sant – vi känner lite att vi inte precis ses som de som ställer upp mest i skolan – men vi har 4 – finns inte en chans att vi hinnner göra ALLT i alla klasser. På AF är vi i år klassföräldrar enl rullande schema och det är MYCKET i den skolan så det lämnar lite utrymme till annat – vi går dock alltid på drop-in hos alla – åtminstone en av oss men det kan krocka ibland. Däremot har vi skippat samvetet när det gäller sådana saker!
januari 25, 2008 den 10:55 f m
Vad gör vi med tiden? « Livsval
[…] och bloggen Ett bra liv om tid och var man väljer att göra med sin tid. Ett bra liv funderar på hur vi andra lever. I Göteborgsposten finns en intressant artikel om hur föräldrar stressar runt bland aktiviteter […]