Tänka att det kan vara så att vissa människor inte klarar av snällhet och omtanke utan ser det som en svaghet. Jag har fått mail om detta flera ggr.
Jag började tänka på detta efter det första mail jag fick, och min analys är att det faktiskt stämmer förvånansvärt ofta. Jag kan bara tänka mig att den som ser snällhet som en svaghet själv lider av någon form av dålig självkänsla ungefär som dem som tycker att en ursäkt är en svaghet.
Genuint starka människor är snälla, erkänner när de har fel, kan se sig in i andra situationer, känna empati och ber om ursäkt. De behöver inte alltid hävda sin rätt – det räcker att de själva vet. Vissa människor bryr sig helt enkelt om dem runtomkring UTAN baktankar – vilket en del människor faktiskt har svårt och tro och jag är den första att beklaga detta.
Snälla och omtänksamma människor däremot behöver lika lite som någon annan vara på topp jämt och alltid vara någon slags perfektheten personiofierad – alla har olika dagsform eller är annorlunda i olika sällskap men either you have it – or you dont.
Jag tror dock också man i ganska storutsträckning kan välja att vara det och ju fler ggr man försöker – desto lättare blir det – lite som positivt tänkande.
Hur tänker du?
Är snällhet och omtanke en svaghet eller styrka?
Att bry sig om och tycka om en människa kan snabbt förändras – det är en färskvara om det inte handlar om djupare relationer. Snälla och omtänksamma människor är sällan dumma så omtänksamheten, om den inte uppskattas, kan snabbt försvinna och hamna hos någon annan som förtjänar den.
Är omtänksamheten en färskvara är individen genuint snäll och omtänksam då?
Om individer inte ”ber ” om omtänksamhet – inte vill ha den ändå – på vilket sätt gör det omtänksamheten till en svaghet?
Fundera på det!
Ett Bra Liv 
6 kommentarer
Comments feed for this article
januari 26, 2009 den 9:58 f m
Åsa
Helt nya tankar för mig… jag ser mig nog som rätt snäll och omtänksam och har aldrig tänkt att det skulle bero på någon svaghet hos mig.. Jag kanske är lyckligt ovetande om att andra ser mig som svag – i så fall tänker jag fortsätta vara det. OM det nu är ett tecken på svaghet – är det något fel? Jag menar, att vara svag – skulle det vara fel? Jobbigt kanske men fel – nej!
januari 26, 2009 den 6:24 e m
Josa
Snällhet och omtanke är styrkor hos en människa, när de rgundar sig i en genuin personlig känsla. Om man bara känner att man måste för att duga är det ju mindre lyckat, iallafall för en själv.
Sen kan man ju (som jag har erfarenhet) råka ut för människor som tolkar snällhet och omtanke som svaghet och som slår mot det i egen vinning. Om man är tydlig och försöker ställa upp så vänds det mot en. I de lägena är det inte mycket att göra, såna människor bör man inte göra sig beroende av men kan inte alltid helt slippa ifrån.
januari 27, 2009 den 8:05 f m
binks2
Åsa: Det är bara bra om man inte märker – att se det som en svaghet ligger ju hos personen som tycker det – inte hos den som är snäll och omtänksam. Besvärligt är väl snarare om man bara är omtänksam och får skit tillbaka just därför. Å nej – att vara svag är säkert heller inte fel – vem bestämmer vad som är rätt eller fel – egentligen?!
Josa: Huvudet på spiken – as always *ler*
januari 28, 2009 den 9:36 f m
Linda
Omtänksamhet och snällhet är för mig en verklig styrka och absolut ingen svaghet, men jag tror att många gånger kan det misstolkas och missbrukas.
Att vara snäll betyder kanske inte alltid att man gör något snällt.
Lite luddigt formulerat kanske, men är det t.ex. snällt att ta på sig mer jobb än vad man egentligen fixar för att man vill vara snäll och hjälpa den som frågar?
Är det omtänksamt och snällt att göra det eller ska man kanske vänligt förklara att tyvärr jag kan inte hjälpa dig just nu, men senare kanske?
Vet inte om jag har nämnt det tidigare, men boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn är verkligen suverän för där får man sig en tankeställare eller två vad gäller snällhet och omtänksamhet. Jag fick mig iaf några sådana, bl.a. vad gäller just ovanstående frågeställning om det verkligen är snällt att inte säga nej ibland.
augusti 30, 2011 den 4:49 f m
Henrik
Jag tror orsaken till varför man inte är snälla mot varandra grundar sig i tanken att ”det inte finns tillräckligt” för oss alla i världen. Med det menar jag att man tänker att man måste tävla med varandra, och den som är ”vinnare” klarar sig. Man kan också se det som en skyddsmekanism där man för att skydda sitt ego, behöver en ”fiende”, för att kunna definiera sig själv.
De som är starka på riktigt, behöver inte försvara sitt ego på detta sätt, och kan låta sitt riktiga jag komma fram, det som är medkänsla och omtanke. När man känner sig säker och trygg behöver man inte vara elak för att förstärka sitt ego.
Finns det någon härligare känsla än att göra någon annan glad?
augusti 2, 2016 den 6:16 e m
Björk
Intressant tanke, jag gillar att du koplar i hop snäll med om tanke. Jag och min syster funderade på vad ordet snäll inebär, då hittade jag din text. Själv koplar jag i hop snäll med tyst, vi lket leder till att om jag vill vara snäll ska jag vara tyst och vara ur vägen så mycket som möjligt. Vilket på något sätt inte känns som det jag vill när jag vill visa ex. Min syster att jag tycker om henne. Tror din text hjälpte mig förstå, tack