Ibland som från ingenstans kommer en signal som går raka vägen in i hjärtat. Det är den där ”American Pie” låten med Madonna på radion, eller en doft av vår i luften, eller någon på tunnelbaneperrongen som var du – eller nej det var det ju såklart inte. Och ibland överraskar mitt undermedvetna mig – på min födelsedag ringer blomsteraffären och säger att jag ska få en leverans på kvällen och jag undrar genast vem det är ifrån och i en bråkdel av en sekund inbillar jag mig att det är från dig – men nej det är det ju såklart inte. Eller när jag går på stan och shoppar utan att tänka på var jag är och sen tittar jag upp och ser den där bänken på Hötorget, där vid telefonkioskerna du vet, där vi satt och vilade och skrattade när vi varit på stan en gång.  Då står jag där lika naken och liten som jag gjorde den första tiden fast det snart gått nio långa år sedan du dog. Då kommer saknaden och sorgen och slår luften ur mig med en rak höger i mellangärdet och det tar en stund innan jag kan andas igen.
 
Att du inte finns här har ju blivit en del av vardagen och en självklarhet för mig numer och det är inget jag orkar gå runt och må dåligt för dag ut och dag in men de dagar jag verkligen känner efter så kvarstår faktum: Du är död och det är orättvist och förjävligt! Det som är värst är att du och dina barnbarn inte fått träffas och lära känna varandra – en sådan förlust för er – ni skulle verkligen ha tyckt om varandra! Sen saknar jag dig i alla livets olika skeden – jag hade behövt ha dig för råd och stöd och du hade fått se mig bli vuxen och mer förlåtande mot dig. Sådant som du gjorde eller sa och jag fördömde när jag var yngre men nu ser med mina egna 37-åriga ögon och förstår på ett annat sätt. Jag hade också behövt ha dig som förebild som äldre – nu blir min mamma aldrig äldre än knappa 54 och jag vet inte hur jag ska vara när jag blir äldre än så! Hur är man en bra mormor och vilka ålderskrämpor kommer jag att få? När kommer åderbråcken och hur långt ner kommer tuttarna att hänga?
 
Fast det bästa är när jag hör dina ord eller tycker mig se en skymt av dig – och inser att det är jag själv som sagt något eller att det är min spegelbild jag sett i ögonvrån – när du lever genom mig och att världens bästa mammas liv och gärning får gå vidare till de barnbarn som hon aldrig fått träffa – med mig som länk. Och något ännu mer fascinerande är när något av barnen gör eller säger något som så tydligt hänger ihop med dig. Som när lilla E sa en kväll när jag masserade henne på ryggen: ”mamma, det är ”ont-skönt” – jag hoppade till – du brukade alltid säga att massage var ”skön-ont” – har hon ärvt dina känslor och ord? Då var det som om du var i rummet!
 
Det är först när du är borta mamma som jag kunnat uppskatta hela din person – det ljusa och det mörka och alla gråa och färgglada nyanser däremellan. Det är först när du inte finns här som jag förstår hur viktig en mamma är och det har blivit till det skarpaste verktyget i mitt eget moderskap som på ett märkligt sätt var en så självklar roll att glida in i. Jag är rätt säker på att du aldrig hade trott att jag skulle säga detta men du är min stora förebild – en mänsklig förebild som jag kan känna igen mig i och hämta styrka ur. Du skulle se mig sitta och grubbla över livet och tänka på hur du gjorde eller skulle ha gjort i samma situation – det är bara att tjuvtitta på mig på jobbet eller på bussen någon dag när jag tittar ut genom fönstret och låter tankarna glida iväg!
 
Så tack kära mamma för allt du gett mig och allt du fortsätter att ge på något magiskt sätt!

av Petra Hasselrot