Eftersom jag är galen i mat, kär i det japanska köket och alltid skeptiskt intresserad av något som utlovar både skönhet och hälsa, blev jag förtjust när jag snubblade över en bok som utlovade att kombinera allt detta – och på ett enkelt sätt.

bild-190

För är det inte så, att de härligaste recepten i de mest underbara asiatiska kokböckerna nästan alltid visar sig vara nästintill omöjliga (eller åtminstone komplicerade) att utföra utan ett ansiktslyft för skafferiet? Nu är jag ju halvvägs mot min dröm om ett välsorterat skafferi (inhandlade fisksås och sesamolja häromdagen – fick stå bredvid risvinägern och den franska grenadinen) men det händer ofta att jag inser att jag inte kommer att orka leta upp alla de saker som böckerna verkar vänta sig vara stapelvaror i mitt kök – eller i min närbutik, för den delen.

Men Naomi Moriyama och William Doyles bok Smala hemligheter från min mors japanska kök utlovar alltså att jag lätt och snabb ska kunna börja laga japansk mat som en äkta Tokyo-bo. Med bara några få inköp och några speciella japanska basvaror från specialbutik ska jag alltså kunna komma i gång.

Dessutom ska jag bli snygg och smal och inte åldras alls! (Bokens amerikanska titel är nämligen Japanese Women don’t Get Old or Fat. Secrets of My Mother’s Japanese Kitchen. Så jag tänker – hurra, det här låter ju för bra för att vara sant! Vilket det givetvis är – i alla fall lite grann.

På det stora hela är det här en bra och lärorik bok. Moriyama går igenom den japanska husmanskostens sju pelare, hon förklarar lättförståeligt vad som krävs när det gäller ingredienser, vad man kan utesluta i värsta fall, och varför den japanska maten vetenskapligt sett är bra för oss.

OK, så varför det japanska köket är så hälsosamt visar sig inte vara mycket av en hemlighet. Mindre raffinerade kolhydrater, inget bröd överhuvudtaget, alger och färska grönsaker, massor med fisk men främst – mindre portioner. Så länge man kontrollerar saltintaget verkar det verkligen vara en superkost. Nu är jag inte helt övertygad om att jag vill dricka miso-soppa till frukost, men de flesta recepten Moriyama presenterar låter faktiskt jättegoda – och de få jag hittills provat (om dock en aning modifierade – mitt lokala Konsum hade till min förvåning inte japansk rättika) har varit både välsmakande och relativt lätta att tillaga.

Jag har heller inte inhandlat äkta wok, riskokare eller japanskt porslin – och det har gått hur bra som helst ändå. Jag kan ändå förstå meningen med att äga en wok – min teflonpanna uppnår inte riktigt samma temperatur, men den fungerar ändå hyggligt. Riskokare…nja, det känns bara som om den skulle ta upp plats i mitt kök. Porslinet ska jag tydligen behöva för att inte frestas servera för stora portioner…

Och det för mig till den enda egentliga invändningen jag har mot den här boken. Det visar sig att Moriyama är vad jag i sann Bridget Jones anda brukar kalla en manet. Hon är som väninnan man har hur trevligt som helst med, pratar om ditt och datt – i det här fallet ingredienser och recept – när man plötsligt inser att man blivit bränd. Mitt i det trevliga samspråket kom en dömande eller kritiserande kommentar, tätt följd av fortsatt trevligt småprat. Man hinner inte ens tänka ut en dräpande retur innan det är över.

Och precis så är Smala hemligheter. Hur mycket jag än gillar boken, och hur användbar jag än tycker att den är, störs jag en aning av en viss dömande attityd som genomsyrar den.

Moriyama tilltalar mig genomgående som du på äkta väninne-manèr, och den lättsamma stilen gör att den är lättläst och trevlig, men under det att jag läser känner jag mig olustig – och jag vet inte varför.

Under hennes trevliga småpratiga instruktioner understryker Moriyama att det är enkelt att lära sig att laga mat med japanska ingredienser.

De används av miljontals japanska kvinnor som förmodligen är hälften så stora som du, om inte mindre. Du kommer säkert att tycka om smakerna om du är villig att experimentera lite och pröva på dem.
Moriyama, Stockholm 2006, s. 89

Hang on a minute! Vad sa hon, sa hon?

Nu vet jag inte om man i USA har vant sig vid att folk kommenterar ens storlek att man inte ens märker en sådan formulering – men europeiska ögon hoppar genast till. You say what?
Men Moriyama höjer inte ett ögonbryn utan fortsätter genast att berätta. Jag sitter med boken i handen och känner mig bränd. Medan Moriyama kvittrar vidare på äkta manet manér.

För att få ut något av boken måste man därför besluta sig för huruvida man kan acceptera att Moriyama tycks ta för givet att läsarna är överviktiga och halvfabrikats-beroende. Kan man bara det har boken faktiskt många tips på att tillaga enkel japansk mat. Den är lättsam (så länge man inte tar åt sig) och enkel att förstå. Trots att översättningen kanske inte alltid är den bästa (speciellt inte instruktionerna kring BMI-uträkning), har man ändå försökt anpassa boken till den svenska marknaden, vilket var ett plus när det gäller att få tag på specialprodukter.

Men precis som manetväninnor bör undvikas de dagar man inte känner sig på topp ska man inte läsa Moriyama med handen i chipspåsen – då kan det hända att man inte kan stå emot hennes uppfattning av den västerländska heffaklumpen.
Ett, två, tre – BRÄND!

Rebecca Martin

Bild: Prisma förlag