En mycket omdebatterad fråga både i bloggosfären och i vanlig media så här års handlar om semlor; hur många ska man äta, när är det egentligen OK att börja äta dem, och hur ska man egentligen traditionellt/bäst/snyggast inta dem. En annan tråd som återkommer både inom och utom Sveriges gränser är vad sjutton man egentligen ska kalla bakverken; fastlagssemla, fettisdagsbulle, fastlagsbulle eller rätt och slätt semla. Det verkar inte finnas några rätta svar.

bild-128

Själv säger jag semla, äter så många jag önskar och när jag vill, samt börjar med locket som jag doppar i grädden och sätter sedan i mig alltihopa med händerna. Ingen varm mjölk och inga bestick. Minsta antalet tuggor vinner.

Men efter noga efterforskningar på nätet kan jag avslöja att folk bryr sig väldigt mycket om de här frågorna. På vissa håll är det regelrätta bråk som pågår om vad som är rätt och fel, om korrekt benämning och om hur man ska ställa sig till så kallade ”lyx” eller ”alternativa” varianter. Svenska semlor är ett ämne som verkar leda både till hetsiga diskussioner och till gemensam entusiasm på nätet.

De trådar och inlägg som kommer från utlandssvenskar är speciellt intressanta. När det börjar dra sig mot fettisdagen tenderar de att få en desperat ton eftersom de inte vet var och hur de ska få tag på semlor i NY, Paris eller London, eller var de nu kan tänkas vara. Men det verkar alltid finnas de som vet och kan tipsa.

För folk bryr sig verkligen om den här frågan. De som senare lyckats lokalisera en semla nära 6th Avenue i NY, Rue Payenne i Paris, eller Great Titchfield Street i London tar sig sedan tid att gå tillbaka till forumet och tacka sin välgörare, alternativt gnälla över att semlorna inte smakade precis som de borde. Att få lite marsipan serverad i en brioche bulle med rinnig grädde och pudersocker blir ju lite av en antiklimax om man har längtat så länge. Ju.

För mig kommer semlor aldrig mer att smaka så gott eller längtan efter dem vara så stor som under skolåren. Eftersom skolans namne kung Adolf Fredrik enligt myten hade dött efter överdrivet semmelsvullande såldes bakverken alltid av elevkåren på fettisdagen. Kön på skolgården slingrade sig lång när semlorna skulle inhandlas och stämningen bland de väntande var hög. Ibland yrde snön omkring oss där vi stod, oftast utan ytterkläder och mitt i februari. Men inget kunde förstöra känslan av att snabbt som sjutton smälla i sig sin semla med iskalla händer, springande upp för fem trappor för att hinna tillbaka till klassrummet innan rasten var slut. Illamåendet som följde var liksom en del av hela upplevelsen.

Ömma skolminnen till trots har jag dock svårt att tro att jag skulle insistera på att äta bakverken på samma sätt i dag om jag fick chansen.
Mössa skulle jag nog unna mig i alla fall.

Av Rebecca Martin

Bild: wikipedia