Vi har i allmänhet en förkärlek för att leva i framtiden. Även gällande vårt utseende. Vi planerar, förbereder, sätter upp mål för oss själva. Vi fantiserar kring hur det kommer att bli när vi lyckats med allt vi anser att vi borde åstadkomma. När vi kommer i klänningen vi köpte förra säsongen men aldrig har använt. När vi orkar gå och träna minst fem dagar i veckan och äter enligt tallriksmodellen året runt.
– En dag, tänker vi. Jag måste bara springa maraton/lyfta tyngre/äta mindre först.

Så har jag tänkt i åratal. Under den tiden har jag varit både supersmal, mulligare och helt normalviktig. Det har liksom inte spelat någon roll. Det är alltid något jag kan klanka ner på- något som måste förbättras. Och detta krävde givetvis både planering och förberedelser. Det var ett projekt, helt enkelt. Och sådana gillar jag.

51dvodd0eql_ss500_

Men ett program med de brittiska modeguruerna Trinny Woodall och Susannah Constantine som jag såg i våras förändrade min inställning till träning och mode. Susannah, som anser sig vara representativ för de lite rundare kvinnoformerna, tog med sig ett par av sina klienter ut på en joggingtur i obygden med en personlig tränare. Och när de hade avslutat vad som åtminstone såg ut att vara ett förskräckligt jobbigt pass vände sig Susannah till de andra och sa:
– Nu tror ni förstås att detta är det rätta sättet att lära er älska era kroppar.
De andra såg jakande på henne.
– Ni har helt fel, sa Susannah. Och log.
Istället menade hon att man ska använda rätt kläder för att göra det bästa av sin kroppstyp. Att hylla sitt eget utseende varje dag utan förbehåll.

Först var jag riktigt skeptisk.
– Pah, klart hon säger det, tänkte jag. Tjejen vill ju kränga sina tjänster som stylist. Och har hon inte någon slimmande kroppsstrumpa ute i affärerna också? Hon kommer ju knappast att avråda någon från spenderbyxorna tills träningen gjort baken mindre bred – även om de inte sitter så bra.
Dessutom, tänkte jag, hur bra är det att säga till ett par överviktiga brittiskor att träning inte är svaret – att det inte är det de ska satsa på?

Eftersom jag blev så irriterad funderade jag länge kring hennes uttalande. Jag insåg motvilligt att hon egentligen inte hade sagt att man INTE skulle träna. Snarare hade hon sagt att det inte nödvändigtvis var det bästa sättet att älska och acceptera hur man ser ut. Att det finns ANDRA sätt att framhäva sina bästa sidor och dra bort uppmärksamheten från de mindre smickrande.

Ju mer jag tänkte på det – ju mer insåg jag att hon har en poäng. Träning med målet att få mindre rumpa eller tappa ett par kilo från magen är inte nödvändigtvis bra träning. Med en sådan målinriktning finns risken att man tappar både intresset och entusiasmen om resultaten man hoppats på dröjer. Träningen kan också lätt bli en bestraffning – man utvecklar en avsky för sina skavanker och straffar kroppen och sig själv för dessa tillkortakommanden. Trots att man kanske tränar hårt och blir mer hälsosam är inget av det här positivt i längden. Snarare borde träningen vara ett symptom på valet av en aktiv och hälsomedveten livsstil. Den borde inte ha att göra med den kroppsfixering vi har idag. Att leva aktivt är ett långsiktigt livsval – att älska sin kropp är något som bör göras dagligen – i nuet.

Men ok – det är inte alltid det enklaste. Och frågan är – om man nu inte ska lägga alla ambitioner om en snygg figur åt sidan i väntan på att ens aktiva livsval ska börja få effekt – vad kan man då göra?

Trinny och Susannahs lösning har att göra med de kläder vi har på oss. I sina program lär de ut just vad olika kroppstyper bör framhäva och undvika. En del råd är dock mer eller mindre universella – och ganska förvånande. Det visar sig till exempel att en stor andel av alla de brittiska kvinnor som deltagit i programmet hade helt fel bh-storlek. Att detta också är fallet i Sverige är ju tänkbart– hur många av oss har egentligen fått en bh utprovad? Ett annat tips stilexperterna kom med gällde underbyxor. Den absolut vanligaste underbyxan är bikinitrosan – ni vet, hög i benen, täcker baken – inget speciellt med den, eller hur?
Fel! Bikiniskärningen är tydligen den mest osmickrande trosan som existerar för de allra flesta kroppstyper. Den smiter åt där den inte ska, den trycker in och pushar ut, för att inte tala om att den ger VPL (= visible panty-line). Den är oss alltså inte behjälplig när det gäller silhuetten – snarare ser den till att vi buktar ut lite här och var – även om det kanske inte fanns så mycket där till att börja med.

Lösningen ger Trinny och Susannah i form av slimmande underbyxor i storlek större. Vi snackar underbyxor i strumpbyxmaterial här – och vill man kan de gå ända från under bysten till halva vägen ner på låret. Men hallå – hur sexigt är det, frågar många? Ungefär lika sexigt som tights, är det naturliga svaret.

high-waist-homepagee_p9_608

Förutom Trinny och Susannahs eget märke finns även ett amerikanskt fenomen som går under namnet Spanx och togs fram av entreprenören Sara Blakely. Dessa har blivit en snackis i modekretsar, inte minst efter att de figurerade i Oprah Winfreys talkshow. Trots att Spanx har nämnts i olika svenska modemagasin får man i Sverige fortfarande vända sig till sajter som http://www.mytights.com för att få tag på dem. De är också ganska dyra . Spanx är dock en aning billigare än Trinny och Susannahs egna märke.

När jag var yngre försökte jag mig vid tillfälle på att använda tights eller strumpbyxor med ”slimmande” effekt. Sedan log jag mig genom plågorna när det kändes som om någon utförde ”tusen nålar” på mina övre lår. Trots min initiala entusiasm gav jag snart upp försöken. Det var helt enkelt inte värt det. Jag var alltså inte speciellt hoppfull när jag fick händerna på det nyaste i slimmande ”shapewear” heller. Trots att det gått över tio år sedan jag sist provade. Det var med oerhörd skepticism jag krängde på mig ett par svarta ”Higher Power Spanx” i storlek B.

Men HALLELUJA – jag är omvänd. Att använda Spanx är inte obekvämt – snarare tvärtom. De går inte att jämföra med tidigare produkter. Plötsligt finner jag att jag kan ha vad som helst på mig utan att en enda skavank eller problemområde oroar mig. Silhuetten är obruten – figuren riktigt AERODYNAMISK. Detta har aldrig tidigare hänt – inte ens som mitt allra slimmaste jag. Nu är smaljeansen tillbaka från sin exil och de figurnära plaggen åter framme ur kartongerna. Våren har kommit till höstgarderoben.

Vare sig man vill använda shapewear eller inte är egentligen oviktigt. Det viktiga är egentligen att man känner sig snygg. Det återstår därför fortfarande – Spanx eller inga Spanx- att lära sig dagligen titta på sig själv och hylla sin egen kropp. Jag håller med Susannah Constantine och Trinny Woodall. Faktum är att vi förtjänar att tycka att vi är läckra varje dag- oberoende av de resultat vi hittills nått med träningen eller matföring.
Det blir mitt nya projekt. Jag gillar sådana.

Rebecca Martin

Bilder: Amazon.com och Spanx