När jag jobbade i Malmö i slutet av veckan så träffade jag en märklig kvinna – märklig på ett översvallande positivt sätt. Hon var så positiv i sitt sätt att det nästan blev too much. Är vi verkligen ett lagomland?? ÄR de som är utstuderat positiva obekväma för oss andra?

Kvinnans story var iaf som sådan att hon nyligen hade råkat ut för en bilolycka och skadat ryggen ordentligt – hon hade ändå i olyckan lyckats rädda make och hundar ur bilen men var alltså skadad själv. Hon överlevde dock detta bara för att ngr veckor senare upptäcka en hjärntumör som troligtvis spridit metastaser i kroppen – det var iallafall detta man ville undersöka. Kvinnan var inte speciellt tagen av allt detta och läkarna ifrågasatte detta och hävdade att hon var i chock – hon sa att innan hon visste att det var så – så hade hon ingen lust att oroa sig hela sommaren innan provsvaren var klara.

Hon var helt övertygad om att hon inte klarat bilolyckan bara för att hon skulle dö i cancer några veckor senare. Hon hävdade också att hon levde varje dag i en oerhört positiv anda som hon fått av sina föräldrar som alltid hade levt dagarna med guldkant därför att man bara får ett liv och de ville njuta skratta och vara glada för att de faktiskt hade ett fantastsikt liv. Att inte spara på guldkanten till en fredag bara för att ”man skulle” det – utan vara tacksam och njuta av stunden-

DET var hennes livsfilosofi och jag måste säga att trots sina krämpor och ev cancer så utstrålade hon hon vitalitet och hälsa. Trots sina smärtor i ryggen utstrålade hon och delade med sig att en positivism som verkligen smittade. Hon hade VALT att gå vidare med glädje. Hon pratade mycket om att göra egna val – att faktiskt själv välja väg framåt.

Hon var en sann inspirationskälla, jag blev imponerad och tacksam för att hon delade med sig av sina erfarenheter men jag märkte också att en del var mycket obekväma med detta.

För egen del visade det mig att att man möter människor som kan inspirera när man minst anar det, samtidigt kan jag också tro att det är meningen att man ska möta vissa människor som tar en med på vägen en bit – en liten push på den vägen där man själv går. Det gäller bara att vara öppen för det!

Annonser